Vad roligt med en collie som arbetar så bra i spåret!

 

När Jazza kom in i vårt liv hade vi redan en trevlig, men kanske inte så lydnadsintresserad collie från Gatefields i vår familj. Foxy hängde med på det mesta men råkade vi tre års ålder ut för en traumatisk händelse med en galen schäfer som påverkade hans psyke och begränsade hans utvecklingsmöjligheter.

Jazza gjorde entré strax efter denna händelse och hon tog oss alla med storm. Den här hunden ville jobba och vi började träna så smått.

Vi anmälde oss till en spårkurs i SBK:s regi och tränade lite för oss själva mellan gångerna. Ingen kanonsatsning, men vi höll lydnad och spårträning aktuell.

En tävling i apellspår skulle arrangeras av Uppsala BK så jag tyckte det var lika bra att prova på, vi behövde ju inte ens åka iväg på någon längre resa.

 

Tävlingsdagen, för övrigt min födelsedag, närmade sig och jag började fundera över vad jag gett mig in på.

Vi åkte till tävlingsplatsen och jag såg det hela mest som en avancerad övning. Jag hade inte ens vett att vara nervös för jag var inte tillräckligt medveten om kraven. En glad amatör alltså.

När lydnadsdelen började bad jag om tydliga instruktioner från domarna eftersom det var första gången som jag var på en tävlingsplan.

Framförgåendet var en katastrof, noll poäng, men det visste jag ju om att vi var dåliga på. Vad gjorde vi här bland alla schäfrar och rottweilers? Övriga lydnadsmoment gick väl skapligt.

 

Efter att ha färdats i bilkolonn kom vi ut till Sundbro flygfält där ett av spårmomenten skulle gå av stapeln. Jag kramade de små träbitar som skulle läggas ut i spåret med en intensitet och adrenalinutsöndring som måste ha impregnerat dem till den milda grad att en hundnos skulle ha markerat dem på miltals avstånd. 

Efter att vi klarat av spårmomentet och Jazza bara missat en pinne kommenterade en av domarna vänligt vår insats:

-Vad roligt att se en collie som arbetar så bra i spåret!

Hoppsan, hade vi en del fördomar mot oss och inte bara domarna eller??

 

Så småningom var det dags för återsamling och prisutdelning på klubben. Min för dagen helt urfällda hund såg rätt så trött och maläten ut men vi hade haft en trevlig dag och matsäcken var ju god och inte hade det regnat så jag var ändå nöjd. Nu skulle vi bara se om vi slapp jumboplatsen.

Och hurra! Det gjorde vi för där hamnade en liten långhårig tax som hade vimsat omkring med sin matte så det var ju helt ok att vi blev placerade före det ekipaget.

Resultatlistan redovisades vidare, från näst sista plats och vidare uppåt.

Oj då, inte näst sist heller! Varefter resultaten presenterades och vi kom närmare toppen insåg jag att de hade tappat bort mitt protokoll. Pinsamt. Inte för att jag suktade efter att kliva fram bland alla bruksfantaster och klämma mig in i bottenskiktet, men det vore ju ändå kul att få reda på var vi hade hamnat.

Okej då, jag kunde ju alltid kliva fram efter prisutdelningen och fråga var vi blev placerade, men till dess stod vi kvar för att se vem som slutligen tog hem vinsten.

Nu var det bara topp tre kvar; så klart ett varvande av schäfer och schäfer och rottweiler.

- Och vinnare av dagens tävling och uppflyttad med 228,5 poäng är: Kerstin Flodén med collietiken Jazza!

Medan jag gick fram för att ta emot prisbucklan, och i mitt innersta övertygad om att någon räknat fel, hörde jag hur mina medtävlare applåderade Jazza och mig.

Men det var ingen felräkning, vi hade vunnit!

Jazza, 1,5 år hade slagit alla och dessutom blivit uppflyttad.

Det var min bästa födelsedagspresent det året!